"Mannen utan huvud" är en stillsam men rytmisk bossa nova född ur ensamheten i början av pandemin.

Jag skrev den när jag bodde själv i ett hus på Orust, omgiven av stormar, fåglar och några få svagt upplysta fönster i vintermörkret. Sången rör sig mellan vindens brus och sambans mjuka puls, mellan granit, stjärnor och de där nätterna när tiden känns både oändlig och skrämmande kort.

Texten kretsar kring att vara osedd – och om hur vi skarvar ihop våra liv av timmar, minnen och glömda drömmar. Det är Bohuslän i vårvintern: kargt, vackert och märkligt tröstande.

En låt för dig som någon gång undrat om det lyser i ett fönster någonstans, bara för dig.